Sofia

Trots det där så gav jag aldrig upp och mina föräldrar gav inte upp. Det var något som inte stämde med mig och det skulle vi ta tag i. Det var min ena storebror Johan som först fick teorin om att jag kanske hade dyskalkyli. Det var då något som för de flesta var helt okänt. Det är även idag, många vet inte vad det är och många har inte ens hört talas om det. 

För att göra en lång historia kort så fick jag min diagnos så sent som i nionde klass. Det var då efter år av utredningar och stöd. År efter att ha fått höra hur korkad och lat jag är. Jag har fått höra det mesta relaterat till mina mattesvårigheter. I samma veva hade jag det också väldigt svårt socialt. Jag kan ibland tänka tillbaka på högstadiet och bli gråtfärdig. 

Jag gav aldrig upp. Hur? Jag tror att någonstans i det hela fanns ändå hopp om att det skulle bli bättre. Det fanns hopp om att det här är bara en period i mitt liv. Och mycket av motivationen kom också ifrån att jag fattade hur viktig skolan var. Sjabblade jag bort min skoltid och bara gav upp så skulle jag få ännu större problem senare i livet. 

Jag minns så väl den dagen då jag klarade matten några dagar innan skolavslutningen i nian. Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag är så förbaskat stolt över mig själv. 

Jag ångrar ingenting. Allt slit har gjort mig till den starka person som jag är idag. Jag har en kämparglöd och jag har ett självförtroende som är bättre än någonsin. 

Till er som kämpar där ute. Ge inte upp. Du är fantastisk och du är guldvärd. Glöm aldrig det.