Sofia

Jag är en otroligt stark människa. Mitt liv har aldrig varit perfekt, för även om jag har världens bästa familj så har jag gått igenom sjukt många svåra tider i mitt liv. Jag tänker inte gå in på djupet men en grej som har påverkat mig otroligt mycket och som fortfarande påverkar mig är min dyskalkyli. Min dyskalkyli har ställt så jäkla många problem för mig så ni anar inte. Ni kanske tänker att en sådan grej inte kan ställa till problem men där har ni fel, jävligt fel för faktum är att det är just så himla mycket allvarligt än vad man kan tro. Jag har känt mig värdelös, korkad, dum, lat, orättvist behandlad, som att jag inte kan någonting alls och jag har haft tur om jag har fått en lärare som har sett min potential. 

 Jag kan i huvudet nu räkna upp en lista på lärare och personer som verkligen ha hjälpt mig, som har fått mig och känna hopp, som fått mig och inse att det är inte mig det är fel på. Alltså personer som har fått mig och vilja vända mitt liv till något positivt. Men det är inte det jag ska snacka om. 

 Jag har alltid velat skriva ett inlägg om min dyskalkyli vad den har påverkat mig och hur jag fortfarande måste leva med den men jag har aldrig riktigt vågat, jag har varit rädd att vara för personlig, men nu har jag en hel annan syn på det där. Dels så har jag insett att jag ju faktiskt kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Det har jag insett av mig själv, av mognad men också tackvare Lauren Elizabeth som gjorde den här videon. Om hon kan hjälpa folk så kan jag också göra det. Jag vill ju hjälpa folk, jag vill ju det. 

 Så, dyskalkyli är som en sjukdom precis som någon annan har ADHD, Asperger, ADD och så vidare så finns dyskalkyli och dyslexi. Dyslexi är som ni säkert redan vet att man har svårare att lära sig läsa och skriva- ordblindhet. Precis samma sak är det med dyskalkyli fast det istället handlar om siffror, det handlar om att jag har svårt och lära mig matte- sifferblindhet. En sak ska ni då också veta, det är att jag har otroligt lätt för att stava, läsa och skriva. Jag är en språkmänniska. Men det är alltid just min matte som har varit ett stort problem för mig.

 Jag har alltid varit blyg. Jag kan till viss del säga att jag fortfarande är blyg, även om jag såklart har blivit mycket mer social. Men min poäng är att jag har alltid varit den där tysta tjejen som har suttit längst bak i klassrummet och inte vågat räcka upp handen. Jag visste hur svårt matte var men jag vågade aldrig riktigt erkänna det varken för mig själv eller någon annan. Jag ville verkligen vara bra på matte för jag såg ju att det gick bra för alla andra. Om alla andra kunde så borde jag ju också kunna men när jag sedan inte kunde så blev jag arg på mig själv, jag blev ledsen och kände orättvisa. Eftersom att jag heller inte bad om hjälp blev allting mycket värre. Mina föräldrar och mina två tretton år äldre bröder märkte såklart att något var fel, att matten var ett stort problem för mig dels för att de märkte att jag kunde fatta något och en timme senare var allting borta, det var som att jag aldrig någonsin hade lärt mig det en timme tidigare. 

 Mina föräldrar försökte berätta för skolan men det hjälpte inte, detta var ett stort problem. Mellanstadiet var inte bättre. Alla andra elever skulle skriva skrivstil, men jag? Jag kunde inte lära mig skriva skrivstil på grund av dess mönster och former på en månad då var det inte någon idé för mig att lära mig tyckte lärarna så jag fick strunta i det. Kort sagt fick jag som bara var en liten oskyldig och blyg tjej en känsla av att jag var dum, lat och korkad. Mina lärare fick mig och tro det, de fick mig att tro att jag inte var värdelös på matte. Det blev som en vana för mig. Jag visste snart ingenting annat. Mitt självförtroende var nere på´botten. Jag minns att jag en gång ljög för mina föräldrar att allting var bra, bara för att jag inte orkade. För att jag så gärna ville vara bra, jag ville vara som alla andra. Det är enda gången jag har ljugit för mina föräldrar och samtidigt som jag kanske idag vet att jag borde ha varit ärlig så kan jag ändå komma ihåg hur jobbigt jag tyckte matten var och hur gärna jag inte ville ha ett stort matteproblem. 

 Att sedan komma till högstadiet och sexan var en lättnad. Jag fick äntligen bra lärare som trodde på mig, som såg mig och jag fick upp mitt självförtroende när det gällde skolarbetet. Jag säger skolarbetet för det hände en himla massa andra saker i sexan som sedan påverkade mitt liv och har format mig som person men det tänker jag inte gå in på. Trots att jag hade en bra mattelärare i sexan så gick inte matten bra och jag minns att hon frågade mig om jag i överhuvudtaget pluggade till matteproven men på något vis kändes det som att jag klarade mig. Jag hade vunnit på så många andra vis och det kändes som att jag en dag skulle klara matten. Jag hade hopp. Jag hade också tagit tester för dyskalkyli men fick negativt resultat för att jag kunde de fyra räknesätten för bra. Det var inte en rolig grej men fortfarande så fortsatte hoppet. 

 I sjuan bråkade jag med en vän och jag var ensam väldigt mycket. Allting började bli mer seriöst och jag började bli mer sårbar igen. Jag mådde skit i sjuan rent ut sagt. Jag tänker inte gå in på detaljer men jag hade fått några lärare som inte såg mig igen. Dock hade jag en lärare kvar ifrån sexan som fortfarande trodde på mig och som såg mig. Hon märkte hur dåligt jag mådde så jag fick se en skolans kurator som hjälpte mig enormt. Jag hade också en av de bättre mattelärarna som jag har haft, han var så bra att jag var nära på att bli godkänd. 

 I åttan började smärtan stiga och jag bytte lärare i matte. Den läraren och jag kom inte överens. Jag vägrade nästan gå till mattelektionerna i åttan hade det inte varit för att jag gick i specialgrupp med två vänner som jag tyckte om så hade allting varit mycket svårare men jag visste också att jag borde fortsätta kämpa. Jag visste innerst inne att det inte var värt att skita i det, jag visste att jag någon gång kommer att förlora på det, så jag kämpade även om jag ibland bara ville gråta för att jag kände mig så dum, korkad och lat. När jag säger att en lärare får mig och känna så här, har det ingenting och göra med att jag säger att personen är en dålig människa det handlar bara om så mycket annat, som att inte kunna komma överens eller att jag inte har förstått och det bara inte har funkat helt enkelt. Det är så himla svårt att förklara egentligen, allt jag vet är att jag bara känt mig korkad. 

I nian förändrades mitt liv. Nian var början på ett nytt kapitel, ett kapitel där jag äntligen kunde ramla ner på jorden igen, det var en tid då jag kunde känna lycka, hopp och tro på mig själv igen. Det var då jag insåg vad hopp verkligen är och en massa dörrar öppnade sig för mig. Om jag säger att min lärare i musik förändrade mitt liv, kanske ni sitter som livs levande frågetecken men faktum är att han såg mig. Han fick mig att lägga plåster på mina sår och gå vidare, efter att i åttan ha känt mig misslyckad så fick han mig och inse att jag var bra som jag är, jag är den jag är och jag måste vara stolt över det. I januari började jag även ta nya tester för dyskalkyli och i februari fick jag svaret att jag har dyskalkyli. Den diagnosen var ytterligare en dörr som öppnades. Det var inte fel på mig, jag var inte dum, korkad och lat. Allting gick bra även om jag fick sitta sista veckan sex timmar i sträck för att klara matten men den dagen då min lärare sa att jag var godkänd i matte ni anar inte. Jag hade kunnat springa ett marathon lopp, det var som att jag hade vunnit på lotto. Jag kan ärligt säga att jag inte har varit så glad i hela mitt liv. Jag kände mig så fruktansvärt stolt över mig själv och glad att ha klarat något som så länge varit ett problem, det var som att övervinna allting. Att sedan lämna högstadiet bakom mig var bra, det var skönt. 

Men allting är fortfarande inte bra. Jag får fortfarande traggla med allt det här. Jag måste fortfarande ta kritik för mina problem och jag måste hela tiden påminna lärare om att jag inte kan göra uppsatser på en och samma gång. Jag måste fortfarande förklara för andra anledningen och ständigt få ta att någon inte riktigt fattar varför. Att något som är självklart för dem inte är det för mig. Jag klandrar ingen, för det finns ingen anledning för det är bara ett faktum. Någon som inte har dyskalkyli eller som inte har varit med mig från början fattar inte. 

Det jag vill säga med detta inlägg är att ingen misslyckad, ingen är dum korkad och lat. Alla är vi bra som vi är. Alla har vi våra brister och allting kommer att lösa sig. För allting som räknas är att aldrig ge upp för tro mig hur klyshigt det än låter så kommer du också att förstå det i slutändan. En sak jag också kan säga med detta är att du aldrig ska skämmas för de problemen som du har. Har du svårt för matte eller läs och skriva SÄG DET! Kämpa, kämpa, kämpa och våga fråga. Våga säga som det är. Våga visa känslor, jag ha flera gånger gråtit för att det varit så svårt tro mig. Det gör inget, men kom då ihåg att det är inte fel på dig. Om du kämpar och aldrig ger upp kommer du att en dag bli något. Du kommer vara stolt över dig själv till slut. Jag tar aldrig någon skit längre och jag lovar du kommer också komma dit en dag. Vad du också måste komma ihåg är att du inte är ensam. Vad du än tragglar med så är du inte ensam. Det finns otroligt många där ute som går eller har gått igenom exakt samma sak som du gör. Och tro mig jag vet hur mycket det kan kännas som det men det är bara något inom dig, det är bara något som din hjärna intalar dig och det är fel. Det är fullständigt fel. Glöm aldrig det. 

 Om jag kan hjälpa en person med det här inlägget det skulle betyda världen för mig. Det här är det mest personliga inlägget jag någonsin har skrivit.